RELATIONSTRIGGERS

Publicerad den 2 april 2025 kl. 11:59

Jag dras till minneslunden trots att jag tänkt att köra någon helt annanstans. När jag kliver ur och passerar punkten där vi sänkte ner hans urna så är det som en slägga av insikt slår mig - hans kropp ligger därnere, bränd till aska. Hans människa finns inte mer. Han kommer aldrig att komma tillbaka. 

Kärlek Är

Det kan ju låta konstigt. Det har ju gått snart tre år så det är väl klart att jag vet det. Dessutom har jag ju sörjt honom med allt jag har. Och kommit ut på andra sidan, fortsatt mitt liv och mött en annan människa att dela mitt liv med. 


Men sorg är inte logisk. Tydligen har en liten del av mig lämnat en sidodörr på glänt för den dag han kanske kommer tillbaka. En del som inte hunnit med, eller som helt enkelt inte velat släppa taget fullt ut. En del som tror på själens evighet, som vet att hans själ finns vid min sida trots att hans människa inte är kvar. En del som inte vet hur hon ska släppa taget då en del av honom fortfarande finns.


Skyddsmekanismer

Vi har alla olika överlevnadsstrategier och skyddsmekanismer som vi skapat genom livet från det vi föddes. Tittar vi tex på anknytningsmönster så skiljer sig strategierna markant åt beroende på vilken typ av anknytning vi haft till våra föräldrar. Även om man haft en trygg anknytning så går vi igenom svårigheter och smärtsamma upplevelser som gjort att vi instinktivt skyddat oss. Utmaningen är att med tiden genomskåda dessa mekanismer och se när de inte längre gynnar oss.

Egots strategier kan se olika ut beroende på vad vi har med oss i bagaget. Här kommer några exempel jag både bevittnat och använt mig av.

 

Fly

Bättre fly än illa fäkta. Man tar till flykten när relationen står på tröskeln till att fördjupas eller när det uppstår konflikter som är svåra att hantera. Man orkar helt enkelt inte göra jobbet, ta konfrontationen eller stå upp för sig själv. Man kan även använda sig av flykt för att slippa bli lämnad. Rädslan för att bli övergiven är så stark att man hellre gör slut själv än riskerar att ens partner gör det. 


Isolering

Behovet att va själv, skapa utrymme runt sig kan aktiveras när vi känt att vi öppnat upp och känt av den sårbarhet som finns när vi vågar släppa in någon i vårt innersta. Det är läskigt att känna sig sårbar så då drar man sig undan istället och vill helst bara bli lämnad i fred. Som att närheten av partnern blir kravfull och man söker sig till tryggheten i den egna vana ensamheten där det är lugnt och man inte riskerar att triggas igång.

 

Distans

Liknande isolering men här stänger vi ner och blir hårda och kalla. Vi skapar distans genom tystnad och att stänga ute sin partner. När vi lyssnar på den försvarsmekanismen får egot fritt fram att mata oss med negativa och dömande tankar om den andre som ökar behovet att hålla distans. Den här strategin kan också vara ett sätt att testa sin partner, kommer hen stå kvar trots att jag fryser hen ute? Om inte så får vi beviset att vi är oälskbara och står hen kvar måste det ju vara något fel på hen för hur kan man älska någon som beter sig på det här sättet?! Den här strategin skapar ofta en moment 22 som kan vara svår att genomskåda.


Anpassning

Partnern har fått oss att må så bra att tanken på att hen kanske kan försvinna ur våra liv gör att vi klamrar oss fast. Vi anpassar oss och läser av vad man behöver göra för att vara till lags, för att partnern ska vilja vara med en, allt för att inte bli lämnad. Man gör sig alltid tillgänglig och kräver aldrig något för egen del av rädsla för att inte duga. Svårt att sätta egna gränser och uttrycka sina egna behov. Det är svårt att tro på den kärlek och omsorg man får, för kanske är hen bara så snäll, mot alla? Även här är rädslan för att bli övergiven det som driver beteendet.

 

Rädsla för förlorad kärlek

Våra kärleksrelationer är de som utmanar och aktiverar dessa strategier allra mest för de är viktiga för oss människor. Inte sällan är det när våra hjärtan öppnas och kärleken är där med full kontakt som vi tar till dem. Det kan ju låta ironiskt och bakvänt eftersom det är vad vi oftast längtar efter, att bli älskad och älska. Men när vi öppnar oss för den sanna villkorslösa kärleken så får vi automatiskt hjälp att dra upp gamla rädslor i ljuset. Egot rustar för att beskydda oss, eller snarare sig själv, men vi tror att det är vårt jag som är i fara.

Jag tänker till exempel att eftersom jag av erfarenhet vet att jag kan förlora min partner när som helst till följd av sjukdom, det finns inga garantier, så känner sig egosinnet hotat av att släppa in någon i hjärtat till fullo igen. Och dessutom, så länge mitt ego hållit en dörr på glänt ifall att min döde man mot förmodan skulle komma tillbaka en dag, så är det inte konstigt att mina försvarsstrategier triggats igång i min nya relation.

Jag har tidigare skrivit en text där jag reflekterar över hur man älskar igen när kärleken för den som gått vidare inte tagit slut. (Läs den här) Det fina i det är ju att kärleken aldrig dör och att den är inte personbunden. Kärlek är. Men när vi försöker sätta etiketter på den, eller binda upp den vid speciella personer och relationer, då villkoras kärleken och blir förgänglig. 

För våra ego-sinnen så är den villkorslösa kärleken svår att förstå och greppa. Egot vill göra kärlek till något speciellt som vi har eller kan förlora, öronmärka den. Sorgen som drabbar blir bottenlös när den personen så dör. Och konflikten som uppstår när den kärleken inte tagit slut och man inleder en ny kärleksrelation är komplex. Egot vill nämligen att saker och ting ska ligga på sin specifika plats i rätt fack för att vara begripligt. Så fort något inte passar i nämnda fack så gör egot vad det tror är bäst, nämligen att beskydda oss från det främmande som inte går att fackbestämma. 

För varje nytt steg, varje nytt djup i vår kontakt så går egot i reaktion för att påminna mig om att det inte är något beständigt så bäst att skydda mig för säkerhets skull. Så än en gång öppnar jag mig för sorgen, saknaden för att släppa ännu en bindning till han som inte kommer komma tillbaka i fysisk form. För min själ vet att kärleken är evig och går aldrig förlorad bara vi vågar hålla hjärtat öppet och låta den flöda, inifrån.

 

Lägg till kommentar

Kommentarer

Det finns inga kommentarer än.

Skapa din egen webbplats med Webador