Det första många säger efter ett enskilt samtal är att de känner sig lättade. Innan man kliver in i samtalsrummet är den livssituation man upplever näst intill övermäktig och man ser ingen väg ut. Hur i hela friden kan ett simpelt samtal förändra något?!
NÄR LIVET KÄNNS ÖVERMÄKTIGT HJÄLPER SAMTAL
Det första många säger efter vi haft ett enskilt samtal är att de känner sig lättade. Det kan ha verkat onödigt och även gruvsamt att prata om den livssituation man befinner sig i och man har svårt att se poängen för hur ska lite prat kunna lösa problemen?! Hittills har jag inte varit med om att någon ångrat sig efteråt.
När man kliver in i samtalsrummet kan livet kännas näst intill övermäktigt och man har svårt att själv se vägen ut ur röran då varje dag handlar om att ta sig igenom alla måsten och försöka hantera de svårigheter som uppstår utan onödiga konflikter.
Samtal gör inte att situationen i sak förändras men vad de gör är att förändra den låsta känslan och reda ut tankarna. Jag ser samma sak i samtalsgrupperna, lättnaden av att få dela med sig. Då även få upplevelsen att man inte är ensam, speglingen i andras livssituation och tankar.
Tyvärr är det så att många drar sig för att boka in sig för samtal eller delta i gruppverksamhet. För samtal förändrar ju inte ens situation. Det är svårt att i förväg se meningen med dem helt enkelt. Är man dessutom väldigt trött och har svårt att komma ifrån blir det inte mödan värt eftersom man inte kan föreställa sig att det skulle hjälpa att få prata.
Är man någon som tar hand om en sjuk närstående så kan det också kännas utlämnande att prata om hur man har det. Det kan kännas svekfullt att prata om sin partner eller förälder, då instinkten är att beskydda, inte lämna ut personen. Det är också en strategi många har, att hålla en neutral fasad när man pratar med sina nära och kära för man vill inte prata skit om, eller belasta familjen mer än nödvändigt. Andra har försökt men mötts av barn som inte vill höra eller se vad som händer med sin åldrande förälder. En del upplever misstro, som att de överdriver och hittar på.
Det är vanligt att jag får höra just det i samtal, att "jag överdriver säkert, det är säkert inte så illa som jag får det att låta", och därför söker man heller inte hjälp för man litar inte på den egna upplevelsen.
Jag skulle säga att det är precis tvärtom. Få anhöriga klarar att se objektivt på omfattningen av symtomen vilket är fullt naturligt. Dels är det sorgligt och svårt att se klart av den anledningen, sen är det en normaliseringsprocess när förändringen smyger på över tid.
"I enskilda samtal och samtalsgrupper så får man hjälp att både se klart på situationen och att sätta ord på allt som snurrar i huvudet."
Det är många tankar i huvudet. Det går runt som kläder i en torktumlare i sinnet och det är svårt att hålla kvar en tanke och följa den till slutet för den blir avlöst av andra lösryckta tankar i ett aldrig sinande flöde. Tankar om det som varit, om det förändrade beteendet, om hur man ska ordna med vardagslivet, om framtiden osv. Ju tröttare man är desto mer pushar tankarna på och det är än svårare att fatta kloka beslut eller orka med ett gott bemötande. I enskilda samtal och samtalsgrupper så får man hjälp att både se klart på situationen och att sätta ord på allt som snurrar i huvudet.
LÄTTNADEN AV STÖDSAMTAL
Att i lugn och ro få sitta ner tillsammans med en oberoende professionell person och prata ut alla tankar som snurrar ger mer än man på förhand kan tro. Ensam är inte stark. Och även om man har personer i sitt nätverk man kan prata med så är de troligtvis inga experter på vare sig ämnet eller att hålla ett neutralt rum för dina tankar att löpa fritt. Dilemmat när man pratar med någon närstående om sin situation är att den personen står på din sida, eller kanske tar den andres parti, det blir kanske gensvar som handlar om tröst, peppning, bortförklaringar eller klyschor som "du måste tänka på att ta hand om dig själv också". Eller så får man sympatier som tynger mer än de ger lättnad.
Skillnaden i ett professionellt stödsamtal är att den personen, som kan vara en kurator, terapeut, anhörigkonsulent, sjuksköterska eller vem man nu väljer att vända sig till, är att den personen orkar att vara närvarande och lyssna, och är lyhörd för just dina behov. Den orkar hålla utrymme för vad än du behöver få uttrycka oavsett om det handlar om förbjudna tankar, frustration, ilska, sorg eller om du behöver få gråta ut din förtvivlan eller trötthet. Den dömer inte, pratar dig inte tillrätta eller påtalar att du tänker eller känner fel. I professionella stödsamtal får du det stöd som just du behöver i just den stunden.
Det gör skillnad. Torktumlaren slutar snurra, tankarna stillar sig och det som kändes övermäktigt känns hanterbart. Det är lättare att se klart på tillvaron och fatta de beslut som behövs för stunden.
Det ger en lättnad, helt enkelt.
Vill du boka en tid för att reda ut din situation och hitta en väg framåt? Kontakta mig här.
Lägg till kommentar
Kommentarer